♥

Tyckte det var på tiden att jag gav er ett livstecken. Alla ni ca 20 personer som envisas med att komma hit dag efter dag trors att jag inte bjuder till så ofta. Men ni kan bereda er på ett jävla inlägg nu, får se om ni orkar med hela.


De senaste månaderna har varit en berg och dalbanetur för mig. Jag är en rastlös själ och jag kan inte hålla mig på samma plats för länge, detta krockar med den ambivalenta delen av min personlighet. Jag går runt med en konstant känsla av att stå i en flervägskorsning med så många förgreningar att jag blir lamslagen. Alternativen är så många att istället för att bara välja en riktning och börja gå står jag där med fötterna fastetsade i marken och kliar mig i huvudet.

Den sista tiden har jag börjat drabbas av en slags inre stress. Det finns så mycket jag vill göra och jag känner hur tiden rinner ifrån mig. Jag ser på mina vänner som har bildat familj och är lyckliga och jag är glad för deras skull, att de har hittat livet de vill leva men jag vill inte ha den biten. Inte just nu, kanske aldrig någonsin... Jag vill inte ha man, barn, hus och tillhörigheter som ankrar fast mig på en plats. Jag vill vara fri att se världen. Jag vill lyfta på varenda sten, utforska varenda vrå och se stjärnorna ur varenda vinkel som finns.


Beslutet har legat och grott i mig ett bra tag. Det började som en tanke i förbifarten som klamrade sig fast lite mer för varje gång den dök upp och jag vet inte exakt när det hände men helt plötsligt hade den lilla tanken blivit ett beslut.



Snart börjar äventyret...