Life is short.

Har grubblat sönder min hjärna i flera veckor. Jag har en miljard drömmar och mitt största problem här i livet är min ambivalens. Ska jag, ska jag inte?

I förra veckan när vi satt i skolan och jobbade fick en klasskompis ett samtal. Han gick ut för att ta det och när han kom tillbaka bröt han ihop. En nära vän till honom hade gått bort i cancer. Tårarna började rinna på mig med när jag såg hur ledsen han blev.

Inte nog med det, i måndags fick jag reda på att hans bror dog i en skoterolycka i helgen. Kände mig helt förtvivlad för hans skull.. Att förlora 2 närstående människor inom loppet av ett par dagar. Fy fan..


Livet är kort. Det är dags att jag vaknar upp och inser att man inte kan ägna det åt att grubbla över saker. Ibland måste man bara ta tag och göra det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0