♥

Igår när jag hade en halvtimma kvar på mitt 13 timmarspass blev jag inringd till en annan avdelning för att det hade hänt en olycka. Utan att säga för mycket innebar det tunga lyft och jag blev helt nerkräkt.. Lyckades behålla lugnet under hela situationen men när allt hade stillat sig och adrenalinet gick ur kroppen kände jag en enorm smärta i övre magtrakten som strålade ut mot revbenen och bak i ryggen. Vet inte hur jag lyckades med rapporteringen och att ta mig hem, för varje minut blev smärtorna starkare och starkare.

När jag kom hem lyckades jag kravla mig ut på balkongen, kunde inte ens svara när mamma försökte prata med mig. Hade så ont att jag trodde jag skulle spy men efter att jag suttit framåtlutad i den friska luften en stund dämpade det sig såpass att jag kunde berätta vad som hade hänt. Ville inte oroa mamma så jag sa att det inte var så farligt men när jag gått och lagt mig högg det till som en kniv igen.. Det enda som hjälpte var att ligga med knäna uppdragna under magen och så låg jag i 3 timmar och bara väntade på att det skulle gå över. När det lugnat sig lite gick jag ut i köket för att dricka lite vatten och då vek sig benen på mig, mamma kom ut och sa att vi måste till akuten men det var inte snack om att röra på sig. Lipade som en jävla unge, var så jävla trött och benen gjorde också ont efter att ha legat i en obekväm ställning så länge..  Ringde sjukvårdsupplysningen som sa att det antagligen var en sträckning i muskelfästet i magen och att det enda man kunde göra var att hålla något varmt emot partiet som gjorde ont och att jag skulle ta en ipren. Ville skrika "EN IPREN!?? JAG BEHÖVER MORFIN DIN JÄVLA APA!" men det gjorde jag ju självklart inte. Hon sa dessutom att jag inte skulle kunna jobba dagen efter för det skulle antagligen göra ännu ondare då. Hade jag haft en pistol i det ögonblicket hade jag skjutit mig själv...


Smärtorna höll i sig fram till klockan 6 imorse, var så jävla trött och ledsen att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men efter att jag hade kosntruerat en liten kuddformation som jag la mig på på mage så att röven pekade rätt upp i taket stillade sig smärtan såpass mycket att kunde somna. Tack gode gud att ingen klev in med en kamera inatt!

Idag känns det (trots vad sjukvårdsupplysningstanten sa) mycket bättre. Om jag håller mig framåtlutad kan jag till och med gå! HALLELUJAH. Men det där med sträckta muskelfästen är nog inget jag kommer prova igen och som tur är slutar jag snart på äldreboendet ändå för att ge mig ut på nya äventyr!

Tittar på en dokumentärserie om Förintelsen. Känner mig avtrubbad, det finns en gräns för hur mycket skit man kan ta in innan det börjar kännas overkligt. Man beräknar antalet döda till 11 miljoner människor bara i koncentrationslägerna. Den totala summan döda under andra världskriget estimeras till upp emot 78 MILJONER. Hur är det möjligt? Vad kan vara värt allt det lidandet?  66 år senare finns det fortfarande folk som inte inser att hat bara föder hat.  Läser om det som händer i Norge och mår illa. Hur kan man se så lätt på det mänskliga värdet att man grabbar tag i ett vapen, skjuter ihjäl x antal ungdomar, sen laddar om och fortsätter, allt medan man jublar av glädje? Det är nästan lika illa att höra kommentarerna om det efteråt. "HERREGUD, det var ju inte ens en sån där hemsk MUSLIM. Det var ju en helt vanlig NORSK, en SKANDINAVIER. Det var ju en av OSS, hur kan man göra så mot sitt EGET FOLK?". Det är just den mentaliteten som skapar såna här situationer. När i helvete ska folk förstå att det inte finns något "vi mot dom" bland oss människor utan bara "vi"? Människan kan bygga skepp som tar oss till andra planeter, vi har skapat verktyg som gör att vi kan kommunicera och se varandra trots att vi befinner oss i olika länder och vi kan bota nästintill varenda sjukdom som vi någonsin blivit utsatta för... men att bara låta bli att hata och döda varandra?

Nä fy fan, det är ALLDELES för komplicerat...

Tyckte det var på tiden att jag gav er ett livstecken. Alla ni ca 20 personer som envisas med att komma hit dag efter dag trors att jag inte bjuder till så ofta. Men ni kan bereda er på ett jävla inlägg nu, får se om ni orkar med hela.


De senaste månaderna har varit en berg och dalbanetur för mig. Jag är en rastlös själ och jag kan inte hålla mig på samma plats för länge, detta krockar med den ambivalenta delen av min personlighet. Jag går runt med en konstant känsla av att stå i en flervägskorsning med så många förgreningar att jag blir lamslagen. Alternativen är så många att istället för att bara välja en riktning och börja gå står jag där med fötterna fastetsade i marken och kliar mig i huvudet.

Den sista tiden har jag börjat drabbas av en slags inre stress. Det finns så mycket jag vill göra och jag känner hur tiden rinner ifrån mig. Jag ser på mina vänner som har bildat familj och är lyckliga och jag är glad för deras skull, att de har hittat livet de vill leva men jag vill inte ha den biten. Inte just nu, kanske aldrig någonsin... Jag vill inte ha man, barn, hus och tillhörigheter som ankrar fast mig på en plats. Jag vill vara fri att se världen. Jag vill lyfta på varenda sten, utforska varenda vrå och se stjärnorna ur varenda vinkel som finns.


Beslutet har legat och grott i mig ett bra tag. Det började som en tanke i förbifarten som klamrade sig fast lite mer för varje gång den dök upp och jag vet inte exakt när det hände men helt plötsligt hade den lilla tanken blivit ett beslut.



Snart börjar äventyret...

Jag var lite sugen på utgång och det verkade som att Olle också var det men sen skulle han diskutera tjejproblem och jag tyckte han lät som en tjej så jag erbjöd honom en tampong och nu svarar han inte när jag skriver.


Hemmakväll då ja!

Hej folket!

Jag har tagit en välförtjänt bloggpaus men nu är jag tillbaka!

Sen vi "hördes" sist har jag:


- Blivit gudmor till min underbara prins Gabriel! Det var ett fantastiskt dop och mitt hjärta var såååå duktig.

- Slutat röka. Och börjat igen... Det var dock väldigt skönt att vara rökfri så jag ska göra ett mer helhjärtat försök på min 25 års dag.

- Varit så uttråkad att jag gick loss med saxen. Numera har jag en axellång page!

- Börjat träna. Har tecknat kort på TK och är helt kär i Body Balance passen! Har dessutom börjat springa. Rekordet hittills är 3 km utan avbrott. Målet är en mil!

- Blivit erbjuden ett uppdrag som Head Make up artist på en film. Var tyvärr tvungen att tacka nej då jag inte kunde ta tjänstledigt från jobbet (förbannad, ja!)

- Varit på Trädgården i Göteborg med Jocke och Christian och sett världens bästa BAND OF HORSES (och Dylan Leblanc, Basia Bulat m.fl.) och det var magiskt som vanligt. Stod 3 meter från bandet när en annan artist spelade. Fick nästan orgasm.

- Hängt på stranden, i parken, på uteserveringar och klubbar med fantastiska människor!

- Jobbat, jobbat, jobbat och jobbat....



Nä nu ska jag gå och vaxa bikinilinjen men vi höres!

Jag lever. Jag menar verkligen LEVER. Hinner inte med att sitta och uggla framför en dator. Har legat och solat i parken med Sis och nu ska vi dra och träna!

TJIPP!